Studenten var fantastisk, nu förstår jag vad alla menar då de säger det. Att det regnade hela dagen (förutom under champagnefrukosten då jag till och med hade röda gummistövlar på mig) gjorde ingenting. Det gjorde ingenting att det var fem centimeter höga regnpölar precis där min familj släktingar och vänner tog emot mig efter utspringet. Skylten regnade sönder, sminket regnade sönder och våra kläder satt till slut som klistrade vid kroppen.
Jag har aldrig varit med om så mycket känslor på en och samma gång. Mest glädje, men även sorg, nervositet och lättnad. Mottagningen hemma innebar massor av underbara släktingar och vänner och flera oväntade besök. Kvällen var T-baren där inte ens några pissfulla 89or (nämner inga namn) kunde förstöra vår glädje. Vid tre då de stängde begav vi oss mot Danny för att hämta grejer. Jag tar av mig skorna och går sönder mina nylonstrumpor. Jag och H har A hängande över våra axlar för att avlasta hennes stackars fötter. W fastnar med klacken i Ds trappa. men till slut lyckas vi ta oss vidare till C. Vi är nu sju stycken kvar som slår oss ner i köket hos C och äter After Eight, mörk choklad, olivbröd och dricker mjölk och överblivet mousserande vin. Vi hamnar på Cs rum och kollar på Sex and the City. Vid kvart i sex hämtar mamma mig och då jag kommit hem äter jag överbliven tårta innan jag går och lägger mig vid sju. Det var några riktigt bra 25 timmar.
Vi kom, vi såg, vi segrade
En gång österängare, alltid österängare
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar