...stressar ihjäl mig. Barn som inte förstår varför jag måste åka och kommer fram och kramas jättehårt. Att det tar en timme att gå igenom byn eftersom du blir stoppad av någon som vill prata varje meter ungefär. Att få inbjudningar till middagar och fikor som jag vet att jag inte kommer att hinna med. Att bli tillfrågad om jag vill spela fotboll på torsdag och jag tvingas svara att jag kommer att befinna mig på en annan kontinent.
Men visst finns det mycket att komma hem till. Det är bara det att det känns så långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar