Ett 22 timmars äventyr

Låt mig berätta om min resa med De tokigaste ticos du kan finna i Bijagua.
Donald ringer mig onsdag kväll vid tiotiden och säger till mig att vi ska träffas utanför Zipatas 03.30 nästa morgon. Jag borde kanske bli lite förvånad över att vi ska åka så tidigt, men få saker förvånar mig med de här grabbarna nu. Vi träffas torsdag morgon, packar in oss i minibussen och kör och plockar upp Henry, som sover såklart. De följande fyra timmarna hör jag fler Nicahistorier (som norgehistorier, fast om Nicaragua istället och lite mindre rumsrena)än jag kan hålla räkningen på, hör mexikansk musik bli sjungen med varierande kvalité från sju håll och blir dragen i håret och får frågan ”vill du veta en sak, …?”varje gång jag håller på att somna innan jag slutligen blir dumpad mellan Guadalupe och San Pedro i San José för att besöka min organisations kontor. Jag får lyckönskningar och ”Om vi inte ses igen så var det trevligt att lära känna dig” eftersom ingen riktigt litar på min förmåga att ta mig fram själv i San José. På kontoret, dit jag kommer på mindre än tio minuter med hjälp av en ovanligt trevlig taxichaufför, plockar jag upp julklappar, brev och kort och pratar lite svenska med Luna innan jag åker ner till Downtown för att köpa en present till Kimberly. Det är hett och julstökigt men snart är jag klar och ringer Norberth (från en telefonautomat, det är första gången i mitt liv jag använder en sådan, jag vet knappt vad det är för något) som bara pratar smörja så jag ber att få prata med Pip istället som har den där organisationsförmågan som vissa ticos saknar. Hon säger att jag kan ringa när jag är i Paraiso så att de kan plocka upp mig där och Donald ropar i bakgrunden att bussarna dit är vita med gult och blått på och jag tackar så mycket för den innehållsrika informationen. Till saken hör att busstoppen är utspridda över hela San José Downtown på ett sätt som det inte finns någon som helst logik i. Jag lyckas ta mig till Paraiso på en timme där jag ringer igen från en telefonautomat och sedan blir jag upplockad av Alains mamma, killen vi är där för att besöka, med en grön bil. Hon tar med mig till deras hus och bjuder mig på jordgubbar och jag hjälper henne att förbereda grillfesten innan de andra kommer som varit på en rundtur. Det blir bamsekram med Alain, tokig fotboll och rundvisning på rosfarmen, Alains pappa uppfinner rosor. På vägen hem stannar vi i Cartago för att Marlon ska köpa skor och vi äter glass med kokos- och grön mangosmak. Hemfärden blir lite som ditfärden fast lite vildare och med bilen full med rosor. Jag hamnar mitt i ett vänskapligt slagsmål och får Cola i håret innan vi slutligen kommer hem vid halvettiden på kvällen, men det var en rolig resa. När jag kommer hem och går ner i köket får jag en smärre chock eftersom det är fullt av 180 tamales.