Känslan av att vara deltagare i en billig amerikansk komediserie

Det var en vanlig kväll i Bijagua, det regnade, blev mörkt vid kvart i sex och tv:n stod på i alla de små husen på gatan med de många hålen som går från Glorias hus bort till Jehovas vittnens möteslokal. Jag (låt oss i fortsättningen kalla mig för Ana, det ger det lite mer känsla) och min ticokusin Julio (namnet påhittat för att skydda personens identitet) sitter i vardagsrummet i det lilla vita huset på andra sidan ån från skolans håll till. Julio är där för att titta på tv, tv:n i det lilla vita huset som tillhör Anas värdföräldrar Maria och Arturo är någon tum större än i hans bruna hus hundrafemtio meter bort (jag har ändrat färgen på huset, också detta för att skydda personens identitet). Ana sitter och läser en bok om längtan, skriven av en svenska bosatt på andra sidan jorden och är helt uppslukad. Värdmamman Maria kommer hem från mässan och tar över fjärkontrollen för att kolla på sin favoritkanal med mexikanskor som prövar lyckan som sångerskor, men kommer inte ihåg numret och frågar Ana som svarar 245 med en lätt mekanisk röst. Ana kollar aldrig på tv:n, men på något sätt så har hon ändå lyckats lära sig det där numret. Kanalbytet, vilket innebar att Julio inte kunde se på den amerikanska westernfilmen längre ledde till att han gick hem. Nåväl, vi ska inte tappa tråden här så nu går vi vidare i historien. Så småningom går Maria och lägger sig och Ana går till sitt rum för att förbereda lektioner inför morgondagens undervisning i den lilla grannbyn. Väldigt snart inser Ana att hon behöver gå på toaletten. Hon tassar tyst genom huset för att upptäcka att toadörren är låst. Inte för att någon är på toaletten utan för att toaletten har ytterligare en dörr in i rummet där Maria sover och hon inte haft en tanke på att låsa upp den. Ana misstänker att Maria redan somnat och vill inte väcka henne. Men hon behöver verkligen gå på toaletten så istället får hon den lysande idén (den enkla lösningen att gå över till grannen och fråga om hon får låna toaletten, tycks ha försvunnit ur Anas huvud) att eftersom väggen till badrummet inte går ända upp till taket så skulle hon, om hon ställde sig på tvättmaskinen och använda kvasten som står bredvid, kunna låsa upp dörren från insidan. Nöjd med sin idérikedom skrider Ana till verket. Men så händer något, Ana står på tvättmaskinen, lutad över väggen och lirkar på låset med kvasten, och just då så vickar tvättmaskinen till och rör vid ett metallföremål som ligger bakom så att det för ett väldigt oväsen. Ana kliver snabbt ner igen och håller andan, men ack, två sekunder senare kommer Maria upp och frågar vad som händer och Ana som råkar ha sin tandborste med sig hittar på en liten nödlögn om att hon borstar tänderna och råkade stöta till metallgrinden bredvid handfatet lite hårt. Maria går tillbaka till sitt rum, men innan hon gör det frågar Ana om hon bara skulle vilja lämna dörren till toaletten öppen, just in case. Ana kan äntligen gå på toaletten.