Intressant fenomen

Min vän Nicky flyger hem till Australien och lyckas missa tolvslaget genom att passera datumlinjen. Som det kan gå. Så vad förankrar oss egentligen i verkligheten när begreppen tid och rum kan förvrängas så enkelt?

Julbilder

Jul i Bijagua

Jag hade roligt, så mycket julstämning var det väl inte, så jag saknade julen hemma lite, med mörker, kyla, julklappsöppning med mina älskade syskon och kusiner och mysstämning, men det var en fin jul. Det var hundvalpar, kyrkobesök i Gabys rockiga kyrka, sen middag hos Danis underbara familj precis vid floden, den godaste frukosten jag någonsin ätit hos Pip, fågelskådning (sittande på en stol precis utanför huset) och fotografering av apor tillsammans med Donald på deras farm, en lektion i bönplantering, också den av Donald, skypande med Brigitte som lovade att ta med riktig choklad hemifrån Kalifornien där hon firar jul samt en svettig fotbollsmatch som vi vann. Och en av de varmaste och soligaste jularna det varit i Bijagua på mycket länge, för mig definitivt den varmaste någonsin.

God Jul Feliz Navidad

Baby shower

Om en månad kommer min ticobrorson och igår var det dags för Baby Shower, ett sätt att välkomna bebisen. Det innebar dekorationer med blommor inslagna i blöjor, tävling ”vem klär på en bebis snabbast med förbundna ögon”, tävling ”vem kan gissa omkretsen på magen bäst”, många åååh när presenter öppnades samt en massa mat. Varje dag för med sig sina överraskningar här.

Liten ordlista:

Tico: person från Costa Rica av det manliga könet.

Tica: person från Costa Rica av det kvinnliga könet.

Costa Rica: Landet jag befinner mig i som ligger i Centralamerika mellan Nicaragua och Panama

San José: Huvudstaden i Costa Rica.

Bijagua: byn där jag bor som ligger ca 20 mil norr om San José.

El Jardin: grannbyn som är betydligt mindre än Bijagua som jag och Pipa åker till varje fredag och har lektioner .

Solo Good English: Pipas skola för engelska som jag hjälper till med.
Pipa: min vän som ursprungligen är från Australien men som var tokig nog att gifta sig med en tico.

Tamales: en blandning av deg, kött, ris och grönsaker inslaget i bananblad som alla fanatiskt gör i mängder till jul.

Ris: Huvudbeståndsdelen i maten i Costa Rica, liksom i många andra länder.

Arroz con pollo: En maträtt med ris och kyckling som äts vid alla festtillfällen.

Arroz con leche: En söt och kryddad version av risgrynsgröt som äts typ jämt.

Hora Tica: begrepp för den avslappnade inställningen till tider som finns i Costa Rica.

Loco: tokig på spanska. Troligen ett av de mest välanvända orden i mitt spanska ordförråd.

Julsång

Så var det äntligen dags för barnen från kyrkan att komma hit och sjunga. Jag hjälper María att förebereda gottepåsarna och vid femtiden kommer barnen som aldrig sett snö och sjunger sånger om en vit jul.

Skolavslutning

Det är något speciellt med skolavslutning. När jag ser mina kära latinokids sluta skolan så får jag tårar i ögonen. För glädjen, för att de klätt upp sig så fint och för minnena av alla mina skolavslutningar, av studenten. Studenten var härlig, oj vad jag saknar mina vänner ibland. Jag hade tårar i ögonen när tjejen, som för några månader sedan sprang ut från engelskalektionerna i skolan i El Jardin, i fredags med ett leende på läpparna stod framför skolkamrater, föräldrar och syskon och sjöng ”My Heart Will Go On” tillsammans med sina klasskamrater med klar stämma. Det är hopp. Skolavslutning är hopp.

Himmelriket

Tack Helene för det svenska lösgodiset du skickat till mig och tack mamma och pappa för teet. Jag har hittat min definition av himmelriket.

Ett 22 timmars äventyr

Låt mig berätta om min resa med De tokigaste ticos du kan finna i Bijagua.
Donald ringer mig onsdag kväll vid tiotiden och säger till mig att vi ska träffas utanför Zipatas 03.30 nästa morgon. Jag borde kanske bli lite förvånad över att vi ska åka så tidigt, men få saker förvånar mig med de här grabbarna nu. Vi träffas torsdag morgon, packar in oss i minibussen och kör och plockar upp Henry, som sover såklart. De följande fyra timmarna hör jag fler Nicahistorier (som norgehistorier, fast om Nicaragua istället och lite mindre rumsrena)än jag kan hålla räkningen på, hör mexikansk musik bli sjungen med varierande kvalité från sju håll och blir dragen i håret och får frågan ”vill du veta en sak, …?”varje gång jag håller på att somna innan jag slutligen blir dumpad mellan Guadalupe och San Pedro i San José för att besöka min organisations kontor. Jag får lyckönskningar och ”Om vi inte ses igen så var det trevligt att lära känna dig” eftersom ingen riktigt litar på min förmåga att ta mig fram själv i San José. På kontoret, dit jag kommer på mindre än tio minuter med hjälp av en ovanligt trevlig taxichaufför, plockar jag upp julklappar, brev och kort och pratar lite svenska med Luna innan jag åker ner till Downtown för att köpa en present till Kimberly. Det är hett och julstökigt men snart är jag klar och ringer Norberth (från en telefonautomat, det är första gången i mitt liv jag använder en sådan, jag vet knappt vad det är för något) som bara pratar smörja så jag ber att få prata med Pip istället som har den där organisationsförmågan som vissa ticos saknar. Hon säger att jag kan ringa när jag är i Paraiso så att de kan plocka upp mig där och Donald ropar i bakgrunden att bussarna dit är vita med gult och blått på och jag tackar så mycket för den innehållsrika informationen. Till saken hör att busstoppen är utspridda över hela San José Downtown på ett sätt som det inte finns någon som helst logik i. Jag lyckas ta mig till Paraiso på en timme där jag ringer igen från en telefonautomat och sedan blir jag upplockad av Alains mamma, killen vi är där för att besöka, med en grön bil. Hon tar med mig till deras hus och bjuder mig på jordgubbar och jag hjälper henne att förbereda grillfesten innan de andra kommer som varit på en rundtur. Det blir bamsekram med Alain, tokig fotboll och rundvisning på rosfarmen, Alains pappa uppfinner rosor. På vägen hem stannar vi i Cartago för att Marlon ska köpa skor och vi äter glass med kokos- och grön mangosmak. Hemfärden blir lite som ditfärden fast lite vildare och med bilen full med rosor. Jag hamnar mitt i ett vänskapligt slagsmål och får Cola i håret innan vi slutligen kommer hem vid halvettiden på kvällen, men det var en rolig resa. När jag kommer hem och går ner i köket får jag en smärre chock eftersom det är fullt av 180 tamales.

Känslan av att vara deltagare i en billig amerikansk komediserie

Det var en vanlig kväll i Bijagua, det regnade, blev mörkt vid kvart i sex och tv:n stod på i alla de små husen på gatan med de många hålen som går från Glorias hus bort till Jehovas vittnens möteslokal. Jag (låt oss i fortsättningen kalla mig för Ana, det ger det lite mer känsla) och min ticokusin Julio (namnet påhittat för att skydda personens identitet) sitter i vardagsrummet i det lilla vita huset på andra sidan ån från skolans håll till. Julio är där för att titta på tv, tv:n i det lilla vita huset som tillhör Anas värdföräldrar Maria och Arturo är någon tum större än i hans bruna hus hundrafemtio meter bort (jag har ändrat färgen på huset, också detta för att skydda personens identitet). Ana sitter och läser en bok om längtan, skriven av en svenska bosatt på andra sidan jorden och är helt uppslukad. Värdmamman Maria kommer hem från mässan och tar över fjärkontrollen för att kolla på sin favoritkanal med mexikanskor som prövar lyckan som sångerskor, men kommer inte ihåg numret och frågar Ana som svarar 245 med en lätt mekanisk röst. Ana kollar aldrig på tv:n, men på något sätt så har hon ändå lyckats lära sig det där numret. Kanalbytet, vilket innebar att Julio inte kunde se på den amerikanska westernfilmen längre ledde till att han gick hem. Nåväl, vi ska inte tappa tråden här så nu går vi vidare i historien. Så småningom går Maria och lägger sig och Ana går till sitt rum för att förbereda lektioner inför morgondagens undervisning i den lilla grannbyn. Väldigt snart inser Ana att hon behöver gå på toaletten. Hon tassar tyst genom huset för att upptäcka att toadörren är låst. Inte för att någon är på toaletten utan för att toaletten har ytterligare en dörr in i rummet där Maria sover och hon inte haft en tanke på att låsa upp den. Ana misstänker att Maria redan somnat och vill inte väcka henne. Men hon behöver verkligen gå på toaletten så istället får hon den lysande idén (den enkla lösningen att gå över till grannen och fråga om hon får låna toaletten, tycks ha försvunnit ur Anas huvud) att eftersom väggen till badrummet inte går ända upp till taket så skulle hon, om hon ställde sig på tvättmaskinen och använda kvasten som står bredvid, kunna låsa upp dörren från insidan. Nöjd med sin idérikedom skrider Ana till verket. Men så händer något, Ana står på tvättmaskinen, lutad över väggen och lirkar på låset med kvasten, och just då så vickar tvättmaskinen till och rör vid ett metallföremål som ligger bakom så att det för ett väldigt oväsen. Ana kliver snabbt ner igen och håller andan, men ack, två sekunder senare kommer Maria upp och frågar vad som händer och Ana som råkar ha sin tandborste med sig hittar på en liten nödlögn om att hon borstar tänderna och råkade stöta till metallgrinden bredvid handfatet lite hårt. Maria går tillbaka till sitt rum, men innan hon gör det frågar Ana om hon bara skulle vilja lämna dörren till toaletten öppen, just in case. Ana kan äntligen gå på toaletten.

Veckans nya kunskaper

Nu kommer Marie och Olof att bli stolta över mig. Jag har gjort det som jag misslyckades med under en lång hemfärd från en EB - förträff. Jag har gjort det som jag misslyckades med under mitt sommarlov som inte var något sommarlov utan en av de mest häktiska tiderna i mitt liv. Det krävdes en dag i huset med en allergisk reaktion som fick mig att se ut som ett av de där monstrerna i Monsters Inc. för att göra det. Jag har faktiskt lärt mig hur man gör med den där magiska kuben. Den där som har sex sidor som ska ha olika färger när man är klar. Ja DEN kuben. Det är kanske inte så mycket att vara stolt över, men i alla fall känns det bra att lära sig något nytt. Och alla andra här verkar tro att det krävs ett geni för att göra det, så då har jag något att komma med eftersom ingen verkar lita på att jag varken kan laga mat eller måla ett hus.

Salta dumheter

Det var det där med salt på ananasen. Jag kommer aldrig att äta ananas med salt på, hur konstig jag än verkar i min värdfamiljs ögon. Det är helt enkelt att slösa bort en god ananas. Jag kommer inte att äta salt till någon annan frukt heller. Aldrig någonsin.