P.S. I Love You

Why make it more complicated?

Bijagua utan Felix...

...blir ungefar som semlan utan gradde.

Jag kommer att sakna dig buddy!

Värstingsöndag

Efter ungefär tre timmars sömn befann jag mig klockan åtta söndag morgon tillsammans med några goda vänner samt nio nykomna volontärer från USA som är i början av sin träning för att stanna i Costa Rica i två år (inte i Bijagua dock). I vilket fall som helst tog vi en skumpig bussfärd (något bättre än att åka i bagageutrymmet som förra gången, men bara något) för att åka till Rio Celeste. Vi promenerade och såg det fantastiska vattenfallet och gav oss sedan vidare mot China verde, ett ekologiskt projekt där vi åt lunch och sedan gick vi ner för ett stup och badade i den turkosfärgade, iskalla floden. Vid sextiden på kvällen var vi tillbaka efter att promenerat i princip hela dagen. Klockan sju samlades vi och spelade fotboll i två timmar. BEHÖVER JAG SÄGA ATT MINA BEN ÄR HELT DÖDA IDAG? En bra sak var åtminstone att jag spelade i samma lag som två vansinnigt vältränade basebollspelare och inte i motståndarlaget, då hade jag om möjligt känt mig lite mer död idag. Donald dök upp och spelade också (Donald: "kom igen Anna, varför ser du så trött ut, kom igen, lite till orkar du spela" jag: "DONALD DU HAR INTE VARIT UTE OCH GÅTT HELA DAGEN I DEN HÄR HETTAN FÖR DU HAR BARA SUTTIT PÅ HELICONIAS HELA DAGEN OCH PÅ SIN HÖJD SPELAT LITE BORDTENNIS SÅ DU SKA INTE SÄGA NÅGONNTING")

Bra träning för tjejmilen åtminstone, som är den 5 september såklart, inte 5 april som jag helt felaktigt råkade skriva i förra inlägget.

Tjejmilen 5 september

Någon som är på? Jag är på eftersom jag behöver något att träna till eftersom min kondis är sämre än den varit typ någonsin. Och dessutom är det en utmärkt anledning att köpa nya snygga träningskläder eftersom hela grejen med tjejmilen egentligen verkar vara att visa upp hur vältranad man har blivit och vilka fina kläder man har på sig. Men det är helt okej. Det finns fortfarande många bra anledningar att springa tjejmilen.

Nyhetsrapporten

Snackisarna i Sverige som jag missat de senaste månaderna:

Köttklister. Kom igen, vart är världen på väg egentligen?

Utestället Banken i Kristianstad har bytt namn till Bånken, efter en stämning från utestället Banken i Västerås. Det löjligaste jag hört. Vem kommer på allvarligt att säga Bånken? Och hur kan någon ha ensamrätt på att heta Banken?

Sökandet i Glimåkra

Jag beundrar alla frivilliga som ställde upp i sökandet i Glimåkra. Det är stort, riktigt stort. Jag gratulerar er till en fantastisk insats.

Ett svårt farväl

Martins MacBook Pro samt WiFi överallt har gjort mig svårt internetberoende den senaste veckan, men snart är det slut på det roliga. Imorgon lämnar datorn (och min familj) landet och jag är tillbaka i mitt för det mesta internetlösa tillstånd. Det blir svårt. Och kanske kommer jag sakna familjen lite också.

Senast 15 april

Studera.nu är långt ifrån min favoritplats på nätet, den gör mig mer frustrerad än slöa köksknivar och att mina jeans alltid går sönder på samma ställe tillsammans, men jag har gjort det. Ansökt till högskolan!

Herr Nilsson

Vi fick åtminstone se flera Herr Nilsson-apor som lätt är Costa Ricas sötaste apor. Men ändå. Jag kommer fortfarande att drömma mardrömmar om iguanerna. Seriöst, den största var säkert två meter lång.

Dinosaurierna har f*n inte dött ut

Tänk dig en dinosaurie, försminska den jättemycket men behåll den tillräckligt stor för att den fortfarande ska vara skräckinjagande. Jag och Petter blev attackerade av den största iguanan jag sett i hela mitt liv samt dens något mindre kompis idag. Det var INTE roligt.

Turist

Att turista i sitt "eget" land är ungefär som att få en jättegod kaka som är övertäckt av äcklig glasyr som man måste ta bort innan den går att äta.

Föräldrar och bröder

Så kom de hit, utan bagage (framför allt utan min choklad!) till ett stekhett San José. Ett och ett halvt dyng senare hade vi klarat av en stadsvandring i San José, hämtat en hyrbil och fått tillbaka bagaget och gav oss ut för att kolla på vulkanen Arenal på vägen upp mot Bijagua.

Under två dagar i mitt kära Bijagua har jag tvingat med min familj på vandring i regnskogen till en vulkankrater, vandring på hängbroar fastän att mamma var livrädd, kolla på apor, giftiga grodor, fåglar och sengångare, besöka en organisk farm, klättra upp i ett ihåligt träd, hajka upp till ett vattenfall, hälsa på min värdfamilj och mina vänner (och så klart äta överallt), smaka inhemskt öl och vodkan/romen Cacique samt att äta en massa ris och bönor.

Jag tycker lite synd om dom, de verkar helt chockade men jag hoppas att de inte kommer hem helt förtvivlade.