Fem frågor som är befogade att ställa denna vecka:

1. Hur i hela friden hamnade jag på ett otroligt religiöst ettårskalas?
2. Vad gör jag åt min stalker? Jag är inte hans mi amor.
3. Hur lyckades jag gå vilse i San José där jag inte borde gå vilse, vart har mitt lokalsinne tagit vägen?
4. Varför var jag så skeptisk mot tysk mat? Det är ju jättegott.
5. Hur kommer man på tanken att göra en klänning av majs? Och dessutom tävla men andra grupper om  vilken som är finast? Och hur hamnade denna skapelse på mig?

Bijagua

  

Centralamerikas baksida

Det är ett faktum att Costa Rica ligger mitt emellan Colombia och USA. Mycket mindre än 1 procent av knarket fastnar här, men dessa mycket mindre än 1 procent är väldigt mycket. Det värsta är inte de direkta effekterna av knarket, utan vilka följder det får. Människor stjäl saker för att skaffa fram pengar, de stjäl tv-apparater, socker, mjölk, pengar och mobiltelefoner. Manniskor blir otrygga i sina egna hem. Och det är så hemskt att det nästan är komiskt hur lite polisen gör. De är väldigt duktiga på att dricka kaffe och vinka och le fånigt. Jag har bara en stor känsla av att det kommer att sluta i katastrof.

Språk

Denna vecka har jag börjat plugga två nya språk; Costa Ricas teckenspråk samt tyska. Tänk vad genialiskt det hade varit om det fanns ett internationellt teckenspråk, men jag antar att tjusningen med språkbarriärer skulle försvinna, och det skulle faktiskt vara synd. Tyskalektionerna för vi på tyska, engelska och spanska, så jag vet aldrig om jag ska översätta till svenska, engelska eller spanska. Det har resulterat i att anteckningsblocket är fullklottrat med en salig blandning av ord på fyra språk, väldigt intressant läsning. Det är som spanskalektionerna i San José, förutom att där även fanns lite finska inblandat.

Tuccurique i bild

Tuccurique

I skrivandets stund har jag en kattunge på mitt tangentbord som är den nya medlemmen i vår familj, han heter Benito och är mindre än grodan som satt utanför vår dörr när jag kom hem igår och var ett hopp ifrån dörren till mitt sovrum som stod på glänt, men jag ska trots visst stampande på mitt tangentbord försöka berätta lite om helgen i Tuccurique. Tuccurique är en vacker plats där min finska vän Sanna bor. Jag lyckades hitta dit med hjälp av den Flamländsktalande ticon Heime och ett gäng andra volontärer. Vi tog en på-flaket-taxi upp på ett berg och spenderade kvällen och natten på en ranch. Överallt hördes en salig blandning av spanska, engelska, tyska, finska, flamländska och pyttelite svenska. Det enda rummet där det fanns sängar och där man kunde sova på golvet fylldes snabbt så det blev till att hitta andra lösningar. En ledtråd är att det inte var i poolen och inte i kylskåpet. Morgonen efter vaknade jag ordentligt när en galen finne knuffade i mig i poolen med kläderna på, men det gjorde ingenting för jag torkade under promenaden nerför berget i stekande sol. På vägen pallade vi lite frukt till frukost, det är ju synd att låta frukten förgås. Väl tillbaka i San José missade jag en buss med några minuter, men väntetiden spenderade jag med en av de tuffaste personerna jag träffat i Costa Rica. Det är Annick från Belgien som är nästan blind, men som varje dag tar sig själv från den ena änden av San José till den andra för att komma till sitt jobb. Det är svårt att röra sig i San José ändå för det är en krånglig stad, och tänk då att vara nästan blind. Hon är en av de modigaste personerna jag känner.

Lillebror

Min lillebror i Costa Rica är mer hopplös än min egen lillebror. Mycket mer hopplös. Tur att jag lyckas rädda honom åtminstone ibland. När jag tänker efter så är min egen lillebror inte alls hopplös. Han är en väldigt gullig lillebror. Jag saknar honom! 

Brevglädje

Jippie! båda mina adresser i Costa Rica funkar! Det tog exakt 26 dagar för brevet att ta sig från Bromölla till Bijagua. Ungefär snäppet snabbare än snigelfart. Det går snabbare att skicka till San José, men å andra sidan är jag inte där så ofta på en vardag, så jag har fortfarande inte lyckats hämta min födelsedagspresent. Men nästa vecka kommer den, bara sisådär en månad efter min födelsedag. Men men, det är Costa Rica vi talar om, så vad kan jag vänta mig vad gäller hastighet?

Vänner friends amigos

Ibland så inser man inte hur mycket man har saknat en vän förrän man träffar den.

Världens litenhet och storhet

Världen är stor. Men ibland kan den plötsligt kännas väldigt liten. Bridgitte presenterade mig för sin kompis Leah från USA som jobbar som volontär i en annan del av Costa Rica. Samma sekund jag säger ordet Sverige utbrister hon; "Där har jag bott! jag lyssnade på Kent på vägen hit och jag har funderat i flera veckor på vad den där desserten med en bulle och grädde heter men jag har inte haft någon att fråga, så jag är jätteglad att se dig" (på engelska eftersom det enda svenska ordet hon kommer ihåg är och). Jag förstod efter ett tag att det var semlor det var frågan om, den där desserten med en bulle och grädde. Leah pluggade på Växjö universitet under 6 månader 2005. Hon kom till  Köpenhamn två dagar efter stormen Gudrun och fick kryssa sig fram med bussar till Växjö eftersom järnvägen låg nere. Hon mindes att det fanns folk som övervägde självmord och att hon funderade på vad som hände med hennes bild av Sverige som ett fridfullt land där det varken finns jordbävningar eller stormar. Vi ägnar fredagseftermiddagen och kvällen åt att äta glass som smakar tuggummi men ändå inte, spana efter apor utan att se några, gå runt Bijagua, äta pizza med papayasmoothie och kolla på dans. Leah är utan tvekan en av de roligaste personerna jag träffat i hela mitt liv. 

Trädgårdsbestyr

Jag ser med fasa på hur mina två "kusiner" helt skoningslöst hugger ner palmen i vår trädgård. Jag tänker: Man kan väl inte hugga ner en palm? det är ju helt vansinnigt, det är ju faktiskt en palm! Men, inser jag, det är som om vi skulle hugga ner en bok eller en ek hemma. Men om de hugger ner mandarinträdet, då jäklar...

Matlagningens hemligheter

Jag fick den hedersfulla uppgiften att ta av pappret på 74 buljongtärningar eftersom det är ungefär så hög som min kompetensnivå vad gäller matlagning a la Costa Rica ligger på. Dessutom satte jag på locket på 397 burkar vilket det fanns ett litet svårighetsmoment i, nämligen att det ibland låg lite ris på kanten som jag fick ta bort för att det skulle gå att stänga burken ordentligt. När jag jobbade under eftermiddagen satte jag mig därför och googlade på Einstein en liten stund eftersom jag kände att mitt intellekt var lätt understimulerat.

Tre sanningar om Albert Einstein enligt den väldigt säkra källan Wikipedia:

1. Han hade en son som hette Eduard som led av schizofreni.
2. Han hann med att ha både tyskt, schweiziskt och amerikanskt medborgarskap.
3. Han har både ett grundämne , einsteinium, och en asteroid, 2001 Einstein, uppkallade efter sig.

Krossade drömmar

Det är med stor sorg i hjärtat jag nu kan konstatera att varken Sverige eller Costa Rica kommer att spela VM i Sydafrika nästa år. Jag tittade på matchen mellan Costa Rica och USA nu ikväll, jag skrek, skrattade, hoppade, höll för ögonen och grät tillsammans med min värdsyster Jenny. Min värdmamma skrek el negro åt en spelare i motståndarlaget fler gånger än jag kunde räkna till. Mina två "kusiner" började slåss i besvikelsen. Costa Rica - USA 2-2, USA gjorde mål i sista minuten på tilläggstiden, precis efter att Costa Ricas tränare blivit utsläpad av några väktare för att han var lite upprörd, och Costa Ricas VM-dröm var borta. Presidenten Oscar Arias sörjer, landet sörjer, Bijagua sörjer. Det kommer att vara en kinkig rektor i skolan imorgon, rektorn som häromdagen gav eleverna ledigt eftersom Costa Rica spelade mot Brasilien.

Söndagspromenad

Söndagar här är de bästa dagarna. Då ligger det en fridfull atmösfär över hela Bijagua och folk gör saker för att roa sig själva. Michael är min "kusin" som är 26 år och ibland känns väldigt gammal och ibland yngre än jag. Han är homosexuell och har det inte alltid så lätt, folk retas med honom hela tiden, oftast med en glimt i ögat, men ändå. Han pratar om alla jobbmöjligheter som det verkar gå lite trögt med och går alltid omkring med sin rosa tygväska som min värdbror köpt till honom i Nicaragua. Jag och Michael gick ut på en promenad denna soliga söndag. Vi hade bestämt att gå upp till Heliconias och gå deras spår i djungeln, vilket inte skulle ta så lång tid, men med en viss erfarenhet av ticos hade jag avsatt hela dagen. Och mycket riktigt, framåt sextiden på kvällen var vi tillbaka. Vi promenerade de dryga tre kilometrarna till Heliconias. Vi stannade hos två familjer på vägen med den oficiella förklaringen att vi skulle dricka vatten, men i verkligheten var det snarare för att snacka. Vi promenerade i djungeln och en ödla sprang över mina fötter. Vi fastnade på hotellet och snackade (mitt fel faktiskt). Vi tog en omväg tillbaka. Hamnade hos en vän till Michael. Åt pizza. Åt glass med Jell-O och chokladflingor. Plattade Daciellas hår. Plattade mitt hår. Drack kaffe hos hennes mamma. Åt bröd. Plockade mandariner. Åt mandariner. Gick vidare till en faster. Blev erbjuden kaffe av en gumma som räckte mig till navels. Tackade vänligt nej. Gick tillbaka till Bijagua. Träffar Brigitte. Kommer hem. På min gata håller de på att vända en bil upp och ner. Äter. Igen. Väljer mellan att följa med María till kyrkan eller gå och kolla på fotboll. Väljer det senare. Mitt favoritlag förlorar med 16-6.

Risets mysterier

Jag tänker inte göra en följetong om maten här. För det finns helt enkelt inte så jättemycket att skriva. Jag äter allt med god aptit och ett stort leende på läpparna, för oftast är det väldigt gott även om det verkar lite konstigt, ibland blir det grimaser när ingen ser, men oftast inte. Och visst finns det variation i maten, här är några av de sakerna jag blivit bjuden på, jag skriver på svenska istället för felstavad spanska:

• Ris med kyckling
• Ris med korv
• Ris med en annan sorts korv
• Ris med purjolök
• Ris med tomat- och äggröra
• Ris med bönor
• Ris med en annan sorts bönor
• Ris med bönor och tomat- och äggröra
• Ris med äggsoppa
• Stekt ris och bönor
• Tortilla med ägg
• Tortilla med ost 
• Tortilla med inbakad ost
• Friterad deg med bönor och ost
• Ris med ost och purjolök 
• Ris med bönor, bacon och chips
• Ris med stekta platanos
• Ris med stekta bananer
  

Upplysning

Jag pratade med min värdbror, som var hemma mina första veckor här, men som nu är i Frankrike det kommande året, med hjälp av Skype för några dagar sedan:

Micha: How is Bijagua, do you like it?
Jag: Yes, I like very much, but it's raining a lot...
Micha: Yes, what did you expect? you live in the middle of the rainforest, sweetheart.

Varför varför...

...varför? Jag förstår inte. Inte en enda bra anledning dyker upp i mitt huvud. Här är det som en oskriven lag lika självklar som att man inte ska mörda en annan människa eller peta sig i näsan vid matbordet. Det jag syftar på är förstås fenomenet att ha ris till allt. Idag fick jag en gryta med magnifika grösaker och enormt god sås. Det hade varit helt perfekt om man bortsåg från den detaljen att det även var inblandat ris. Ris som fått koka i grytan och blivit en lerig sörja som fastnade i halsen. Varför kan man inte bara äta riset till istället för att blanda in det i grytan? Kanske för att eliminera risken att råka äta det utan ris. För det skulle vara så förskräckligt.

Adress igen

Har skrivit en adress tidigare, men den är nog väääldigt långsam. Denna adressen vet jag i alla fall att den funkar:

Anna Persson
Apartado postal:
1820-2100 San José
Costa Rica

Ytterliggare en kyrklig erfarenhet

När jag vaknar alldeles för tidigt söndag morgon, eftersom huset är fullt med folk, med lätt huvudvärk efter lite sömn och en väldigt sen kväll, säger min kära värdmamma glatt att att kvinnan som i flera veckor försökt bjuda in mig till sin kyrka kan plocka upp mig halv tio och ta med mig till kyrkan, med en sådan röst som jag har lite svårt att säga nej till, så säger jag ja. Så en stund senare sitter jag inklämd i en bil med hela familjen och skumpar upp på en äng bakom banken med ett skjul längst bort som visar sig vara kyrkan. Alla hälsar på mig med lite för stora leenden för att det ska kännas helt naturligt. När gudstjänsten börjar så berättar ledaren att de har en ny besökare där idag, vilket råkar vara ja, och alla vänder sig mot mig och gör samma stora rörelse med armen och säger i kör "välkommen Anna". Det sjungs sånger om gud, kärlek och hjärtan och sedan plockar några män fram en stor whiteboardtavla och en knubbig man med guldtänder börjar undervisa om hur man blir en bättre människa och församlingmedlemmarna för noggranna anteckningar. Efter det sjungs det lite mer och alla ställer sig upp i en stor klunga. En efter en börjar kvinnorna falla ihop på golvet gråtande och någon av de kvinnorna som ännu inte ligger ner och storgråter lägger en filt över de som gör det. Slutligen går alla runt och tackar varandra med tårfyllda ögon.

Efter gudstjänsten blir jag inbjuden till eftermiddagens ungdomsaktiviteter vilket jag på något sätt också säger ja till. Så någon timme senare kommer Olivia och hämtar mig i mitt hus och vi går upp dit igen. Vi äter lunch och en kvinna i blå silkig tröja börjar dansa och sjunga konstigt, sedan är det dags för aktiviteter. Ungefär samtidigt som vi ska sätta igång så börjar det ösregna. De olika lekarna består av samarbetsövningar som innehåller en stor del kontakt med den väldigt leriga marken och en stund senare är alla dyngsura och täckta med lera från top till tå, inklusive hela ansiktet och håret. Vi har dragkamp, hinderbana och "springa på såpad bana". Vi hinner även spela volleyboll där trillningsfaktorn var väldigt hög. Lerig och ganska frusen promenerar jag hemåt med ett gäng som ska på samma håll. Jag tittar längtansfullt in i Felix hus för att se om han är hemma så att jag kan få en varmdusch, men icke. Det blir till att duscha av smutsen i en kalldusch. Ytterliggare en intressant dag i Costa Rica. Jag fick visserligen vissa sektvibbar, men hade väldigt kul. Och jag har inte varit hos Jehovas vittnen än, det får bli ett senare projekt...

Postgång...

...i det här landet är ett intressant fenomen. Det går långsamt, det är komplicerat och det är dyrt. Skickar jag ett brev nu så kanske det kommer fram om någon månad, om det kommer fram alls. Jag antar att det har lite att göra med mentaliteten i det här landet, post är en av de saker som ticos lägger mindre intresse i. Jag har ännu inte fått de brev som skickades till min födelsedag. Kanske blir det julklapp istället. Eller avskedspresent. Eller en anledning att komma tillbaka hit. Nej nu ska jag inte vara så pessimistisk.

Sverige

Började just fundera på vad jag missar när jag är iväg. Jag missar massvaccinationen av hela svenska folket, jag missar Martin Björgell i körslaget, jag missar kronprinsessan Viktorias bröllop, jag missar kalla höststormar, jag missar årets snö och idolhysteri samt det mesta av valkampanjen för nästa års val. Jag kommer att vara helt förvirrad när det är dags att rösta eftersom jag inte kommer att ha någon aning om vad de olika partierna åstadkommit det senaste året. Jag kommer med gråten i halsen springa runt till alla små valstugor och gå på allt som de säger till mig, kanske borde jag avsäga mig rätten att rösta. Jaja, den dagen den sorgen.

Kulturkrock

De finns vissa små saker som jag kanske inte är helt bekväm med, som är annorlunda och som jag ibland kan tycka är lite konstiga. Några sådana saker har varit:

• Att de alltid äter tårta med händerna, även om det är ett tjockt lager grädde på den så att man blir alldeles kletig om händerna. 

• Att det alltid serveras Arroz con pollo (ris med kyckling) som festmat, och att det alltid smakar likadant, var du än får det. Tur att det är gott i alla fall.

• Att alla fotbollsshort som går att köpa för tjejer slutar precis nedanför rumpan, knappt det. Att försäljarna dessutom talar om hur snygga de ser ut, inte om hur praktiska de är. 

• Att de börjar hamra på huset som byggs på tomten bredvid klockan halv 6 på lördagsmorgnarna. Och att det ständigt är folk på besök här, till exempel alltid klockan 6 på lördagsmorgnarna, när jag oftast vill sova.

• Att man talar om för människor hur snygga/vackra/söta de är, trots att man inte känner dem.
  

• Att när man chattar med en tico så betyder jajaja hahaha eftersom deras j låter som vårt h.
  

Liv

Projekt

Jag tror att min värdmamma María har tre projekt med mig:

1. Att göra mig tjock. Med konstant tillgång till god mat. Jag joggar och spelar fotboll i alla fall, vill verkligen inte komma hem och väga typ tjugo kilo för mycket.

2. Att göra mig katolik. Hon verkade lite bekymrad först över att jag inte var katolik, men tänkte att det går det  väl att ändra på och har nu tagit med sig mig till kyrkan ett antal gånger och till och med presenterat mig för prästen.

3. Att gifta in mig i släkten. Denna släkten är lite galen, så det går nog bort. Detta projekt är hon dessutom inte direkt ensam om.

19 år

Jag fick Happy Birthday sjunget för mig åtta gånger, sju lektioner plus en gång på lunchen, samt den spanska varianten ungefär lika många. Jag fick tårta i skolan, tårta hemma samt rosa glass någon gång efter midnatt. Jag jobbade mellan halv åtta och tre i skolan och därefter mellan tre och sex på datorcentrat (det senare är väldigt oschemalagt, det bara blev så att jag börade hjälpa till där..). På datorcentrat hjälpte jag i två timmar en väldigt gammal man att kolla sin mejl och annat. Han var något förvirrad, hade svårt och prata efter en operation och de orden som kom ut var på ganska obegriplig spanska. Jag tror i alla falla att jag lyckades hälpa honom med det han ville. När jag kom hem från datorcentrat firade min värdfamilj mig med Arroz con pollo (den eviga festmaten här, två barndop och två födelsedagsfester... alltid samma, tur att det är gott alla fall.) och en enorm tårta som det stod Feliz cumpleanos Anita (min värdfamiljs troligtvis väldigt kärleksfulla smeknamn på mig, synd bara att det är så fult) på som grannar, vänner och familj som kom förbi hjälpte till att äta av. Efter ett tag smiter jag iväg till Felix hus för lite vin och prat med vänner i många timmar om väldigt seriösa grejer och väldigt oseriösa grejer på en blandning av spanska, engelska, lite tyska och lite svenska. Framåt tretiden lägger jag mig i sängen för att sova i hela en timme och 45 minuter innan jag var tvungen för att gå upp och ta bussen till San José, men det är en helt annan historia.