Tuccurique

I skrivandets stund har jag en kattunge på mitt tangentbord som är den nya medlemmen i vår familj, han heter Benito och är mindre än grodan som satt utanför vår dörr när jag kom hem igår och var ett hopp ifrån dörren till mitt sovrum som stod på glänt, men jag ska trots visst stampande på mitt tangentbord försöka berätta lite om helgen i Tuccurique. Tuccurique är en vacker plats där min finska vän Sanna bor. Jag lyckades hitta dit med hjälp av den Flamländsktalande ticon Heime och ett gäng andra volontärer. Vi tog en på-flaket-taxi upp på ett berg och spenderade kvällen och natten på en ranch. Överallt hördes en salig blandning av spanska, engelska, tyska, finska, flamländska och pyttelite svenska. Det enda rummet där det fanns sängar och där man kunde sova på golvet fylldes snabbt så det blev till att hitta andra lösningar. En ledtråd är att det inte var i poolen och inte i kylskåpet. Morgonen efter vaknade jag ordentligt när en galen finne knuffade i mig i poolen med kläderna på, men det gjorde ingenting för jag torkade under promenaden nerför berget i stekande sol. På vägen pallade vi lite frukt till frukost, det är ju synd att låta frukten förgås. Väl tillbaka i San José missade jag en buss med några minuter, men väntetiden spenderade jag med en av de tuffaste personerna jag träffat i Costa Rica. Det är Annick från Belgien som är nästan blind, men som varje dag tar sig själv från den ena änden av San José till den andra för att komma till sitt jobb. Det är svårt att röra sig i San José ändå för det är en krånglig stad, och tänk då att vara nästan blind. Hon är en av de modigaste personerna jag känner.