Om ett och ett halvt dygn lämnar jag San José. Inte för alltid, det kommer att bli några fler veckor till här sammanlagt under året, men för ett tag i alla fall. Staden som vill vara cenralamerikas New York med sina mängder av taxibilar, snabbmatskedjor och shoppingcentra i utkanten och banker som ser ut som miniatyrer av New Yorks skyskrapor. Det är staden som är galen i fotboll, redan i måndags började här pyntas med Costa Ricas färger inför matchen mot Mexico som äger rum här på lördag. Det är staden som aldrig sover, staden där du kan gå till en klubb eller en bar när du vill oavsett veckodag eller tid på dygnet och där du kan sjunga karaoke med sånger på spanska som du inte kan. Det är staden med läskiga svarttaxichaufförer och väldigt trevliga ickesvarttaxichaufförer som berättar om hur det är att vara taxichaufför i San José (mitt mardrömsjobb) och ger oss sitt nummer och säger att vi kan ringa när som helst när vi behöver hjälp att ta oss någonstans. Det är staden där man träffar någon man känner om man går genom stan men också kan få en del kommentarer man inte önskade att man fick. Det är ett hem för miniatyrgubben med ryggsäck och rutig skjorta som vi möter varje dag utanför vårt hostel på väg till skolan.
Snart åker jag till Bijagua, inklämt mellan två vulkaner, där Stilla havets vindar möter Atlantens så att det regnar mycket, där jag kommer att bli väckt av fågelkvitter istället för trafikbuller, stället som är världens ände men av invånarna själva ses som världens medelpunkt. Fyra timmar från San José med bussen som går flera gånger om dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar